Sutarfeber

Det var en vårdag i fjol som jag en tidig morgon var ute och fiskade i en å i närheten av där jag då bodde. Trögt gick det i flera timmar. Bottenmete med räka var det som gällde. När jag precis skulle till och packa ihop och lämna, kanske runt sextiden, högg det till i spötoppen, placerad på en enkel bankstick. Tog tag i spöet, med tillhörande Mitchell-rulle i storlek 4000, och började veva. Det var nåt stort, kände jag direkt, och vilken fajt det blev. Fisken drog gång på gång, rakt nedåt. När jag var nära att landa den (hade ännu inte sett vad det var för art), drog den extra bestämt rakt nedåt. Till slut lyckades jag iallafall landa den. Visade sig vara en Sutare på ca 1,8 kg. Då jag inte hade någon tång med mig, och den lilla trekroken satt ganska djupt, fick jag helt enkelt avliva och spara fisken (visste sedan tidigare att man bl. a. kunde röka dem med gott resultat). Kom hem sedan, och vår katt, Lilleman, ville inte ens titta på den, han höll sig undan.

När jag sedan skulle lägga upp den för att rensa och förpacka den för frysning gled den oväntat ur min näve, ned från bänken, och ut på min vita köksmatta. Lite humoristiskt avslut på hela kapitlet. Iallafall lagade vi till den vid ett senare tillfälle, ugnsbakad variant, med gott resultat.

Sutarfeber kan oväntat drabba varje specimenmetare häromkring.